Påfallande är jag död i hjärtats överlevande,
inget är längre kvar,
bara din hand som smeker ett sargat ryggslut.

De kallade oss ett öde,
en tillväxt av yttre förhållanden,
medan vi ännu är ett nytt universum.

Det är något fel på vår värld
som inte kan acceptera udda och se hur
alla minus stannar vid en positiv summa.

Det är något annorlunda som sker när ljuset
sträcker sig efter våra vener som längtar efter
en naturlig fusion.

Hör rytmen som dansar i ditt hjärta,
känner slagen av de melodier som bryter sönder
alla motstånd.

Det är enkelheten som finner,
att vi är sången skapad av små flimmer
och tagna tankar från ett ovidkommande.

Slå mig vacker i ljusets strålar och finn att vi aldrig kan dö förutan

ett oss.