meddelandet flöt ut genom verser och meningar,
bortom stycken och kapitel,

det var sant,
en verklig sanning
som spelades upp av
en symfoni av motsägelser,

oförrätten är ett spår av rädslor som packas
vackert mellan brutna kvistar och gul tallbarr,

kunde förstå,
ville inte inse faktum,
att valen var mina egna
samveten som lekte med moralen,

brinna, brann, brunnen
sonika svart och försvunnen,

tror inte längre på att det finns en karta som visar den rätta vägen,
inte heller att det styrs av en enda förare,
för det splittrad i tusen prismor av ett slag och
försvinner i djupet bortom kontroll,

djupt andetag
och du skulle försvinna
ut, bort från mitt levnadsöde
förbi den där strandade spillran av en man,

avbryta var aldrig ett val,
att titta tillbaka,
blev ett nu

mjukt tryckte jag på knappen,