Det är Guds språk som ekar
och alla som talat blir stumma
i mållös förundran
för stämman som dundrande mullrar i gångarna;
Slavarna mässar, tyngda i trasor,
det är Ave Maria, trampminor och glassplitter
som virvlar kring oss
i stadskatakomberna
våra höghus har vissnat och kvar vandrar zombierna
genom kvarter som är trasiga
brusande gravar
med travade, trevande...
vansinnet går aldrig över

Vi skriker i tystnaden
till den tomhet som lyssnar och lystrar
när hundarnas kyssande käftar
slår igen, men vems ord
har vi kvar
och vems språk får beskriva den smärta vi känner
för framtidens människor,
efter den brännande, glödvita kärnvapensprängningen
som avslutat allt.

För alla är döende, men inga begravda
vi vandrar brinnande längs gatorna
där bilar och långtradare
står övergivna,
liksom språket har lämnat oss
Vi är golems i köttkroppar,
som inte kan sluta slåss
eller sluta oss, eller slita oss
från kättingarna som obevekligen fjättrar oss

Allting är skenbilder, inget är sanningar
inga är massmördare, hjältedåd bortglömda
uttömda, ruttnande människoskapelser
som blev kvar.

De kallar det konst - och jag hoppas de ljuger

Konst är att våldsrunka över ansiktet på Venus utan armar
slå märlspikar genom ögonen på Rembrandt och
konst är att andas, konst att leva,
allting är konst, utom den här jävla världen vi lever i.
Det är massgravar i svarta höghus i stadsgravar,
och statsmakter med massförstörelsevapen
som de långsamt fäller över oss.

Kroppar som rycker, de är slappa, apatiska,
patetiska, en liklukt som sköljer över och sväljer staden
kaos är min bödel, min herre och skapare.

Och långsamt går det upp för mig
som flammorna
som ständigt flammar upp kring mig och dränker mig
i elden
och det finns ingenting att andas för
och du och jag
är galnare än alla andra varelser
som klarar av att vandra genom livet.

Och när vi hoppade så flimrade himlen runtomkring oss
så när skymningsmörkret klövs i bitar
av bombplan, elden och missiler
såg det nästan ut som då för länge sen
när vi satt hand i hand på bryggorna
och tittade mot horisonten

som aldrig, någonsin, skulle upphöra.