Jag har alltid tänkt att motsatsen till kärlek är rädsla och inte hat som många brukar säga. Det är en sårbarhet i älskandet som jag finner skrämmande. Och när jag blir sårbar blir jag rädd. Livrädd. Faktiskt.

Sen tänker jag att motsatsen till rädsla är mod. Inte kärlek som man då skulle tycka vore naturligt. När jag är rädd gömmer jag mig för världen och mig själv. Kryper långt in i mitt skal och är inte ett dugg modig. Modig är den som vågar visa sin sårbarhet, lägger förtroendet i någons händer, blottar strupen och litar. På.

Men,

Kan man vara modig utan att vara rädd, nej, jag tror inte det. Då skulle det nog inte betraktas som mod. För modet förutsätter att det finns något som skrämmer. Något som man är rädd för, men trotsar. Gör ändå. Känner ändå. Väljer ändå. Så är det då en motsats eller en förutsättning för varandra. En förutsättning skulle jag vilja påstå.

Kärlek och rädsla, om rädsla är en förutsättning för mod så är det modigt att älska. Och är det modigt så måste man vara rädd och då är rädsla inte kärlekens motsats utan en förutsättning för.