Det är vinden som smeker husfasaden,
ljudet är minnet av lärdomens spår.
Skulden är ensam och bärs mellan mynning och inlopp.

Tack för att du lärde mig se,
att jag är ensam i min kärlek och menlös i min längtan.

Du fryste fast det underbara trots hettans överbemanning och log regelrätt till frukost. Jorden skulle bara rotera runt dina axlar.
Det som skulle ha burit frukt blev salt och beskt. Allt ratades bortom din egen verklighet och jag fick inte tycka det motsatta utan att dränkas av förakt.

Tack för att du visade att svagheten kunde vara styrka när ondskan bröt sönder våra dörrar och destruerade allt som inte kunde gå sönder.
Dina läppar smakade konstgjord sötma och lurade mig alltid tillbaka.

Kärleken fanns i dina ögon när jag bokstavligen följde dina fotsteg och aldrig kunde du, trots att mina ögon skrek ut sin hesa olycka.

Tack för att du gav mig perspektiv på livets bottensatser och hur vackert ensamheten kan vara. Hur behagligt det är att aldrig titta bakom axeln och möta blickar som följde ryggkotornas längd.
För att du grät öppet när jag sa vänster och du höger. Du visade din kärlek genom ytlighetens överasfalterade vinterstig.

Tack för att du fick mig att inse att gräset är grönare på andra sidan.

Tack!