Fattiga är mina ord om dig,
de som skulle kunna ha målat det underbara
med små enkla drag och visat omvärldens
förakt i simpelt krökt faktum.

Utan värde är de blickar av ljus som jag
försökt i evigheter att träffa dig, men misslyckats
av mörka tankar som fryst mot metall.

Värdelösa är de handlingar som fört mig upp
mot bergets topp för att skrika ut den kärlek
som ständigt svämmade över i mina vener.

Kunde ha gungat vår värld gemensamt med
små leenden och vackra formuleringar som
öppnade de dörrar som var låsta med sigill.

Kunde också stannat tiden när vinden tilltog
i våra anleten. Men dog sakta av egen rustning
som genomborrades av lust och fägring.

Fattiga är mina ord om dig,
som aldrig kan beskriva det riktiga, sanna och ljuvliga som
väcker min morgon och släcker min natt.

Söker förtvivlat genom ordbanken och inser hur liten
roll det spelar, genom förankrade källor av mångfaldiga och
krossade stavelser som aldrig någonsin kan finna det rätta.

I en värld där förklaringar är av fundament,
i en tid då kommunikationen sprudlar mellan tid och rum,
då rikedomen är måttstocken förbi eufori och lycka...

Fattiga är min ord om dig.