Jag, Selman-Pietari, föddes med guldsked i mun, sockrad och saltad.

Barnmorskan, som var hon Villen-Sigrid, den kamferdoftande, från Haistansuando, sjunde dottern av fjorton till Paljon-Ville, renjägaren; smorde mig omgående med lakfett från fiskens lever, vilken grannen Moseksen-Fanne, den surt luktande, i sin tur tillrett och grovt vispat efter en vana av Villen-Sigrids mor Bernardin-Ebba, som verkade föda upp näbbmöss i sina behårade näsborrar och kunde konsten att tämja snö, vid sidan om sin vana att stå vid vedboden med fingrarna fladdrande som ramsor då det var som mest kallast.

Hon Sigrid bet mig här och var och tröck med sina snusiga tummar i såren in enbär och tallbarr och över detta klämde hon ur näven ut ett löddrigt skikt med sikfjäll, innan hon resolut daskade mig i stjärten och lät mig andas. Till sist lade hon mig i en tjärad tunna med renblod. Till våren plockade Iikon-Hilja, blodkokerskan och musgniderskan, mig fram. Jag var osig och grann, helt färdig med lemmen nu fullt utvuxen, skummande av skam, glödande i glädje. Inte har man tagit skada.