Som ett träd i en höststorm mina rötter rycktes upp.
I en virvlande vind jag far omkring.
Inget är givet och allt jag känner är tvivel.

Förtvivlad över stormens effekter mitt jag har fått fler defekter.
Tårar som inte försvinner när jag krampaktigt håller fast,
så att inte hela jaget försvinner.

En förlust som byggt upp en del av själen.
En vind som för den vidare i livet.
En längtan i tomhetens storm:

att lyckas
att finnas
att älskas

Ett hopp om framtid är än långt borta
en önskan om att finna en mening börjar växa.
Inget ont utan något gott man hör.

Det enda jag önskar att någon ska höra min bön.
Låt mig ödmjuk förbli för livet jag fått
å mitt liv få mening och klar framtid igen.