Jag gråter mina drömmar till sömns.
Ångesten skaver repen till mitt fängelse.
Ännu är jag inte fri att fly livet.

Tårar etsar mitt frostiga hjärta till oigenkännlighet.
Om början var dagvill, så blir slutet rakbladsvasst.
Nu har jag förberett mina lungor på skriet.

Uråldrigt går mina fötter mot sista anhalten
innan den slutliga nattvarden smeker mitt anlete.
Bara Kristus vet basunklangens styrka.

De slutgiltiga orden är sedan länge sagda
och min sargade oro griper om ljuset.
Där dess källa gråter bort bedrövelsen

över att jorden saknar en hjälte

och att jag vill veta av livet.