Björksot- Skorstensvärme, alla husen efter vägen
ställer sig närmare med sin doft av jordnära och hemtamt
av järnspis och vedpanna. 

Kakelugnen, jag drömde om den så länge- att nu har jag en.

Den sista värmen suckar lika mjukt
inne i bröstet som mormors stickade raggsockar-
sprakande och restgarnsbrokiga.

Septemberluftens höga kraftfulla vingslag
genom tunga regnmolns förlösande
som själva myllans andetag
om jorden svepande  alla sina fallande löv.

Här lämnar jag tanken om allt som var.

Där, nästan i mitten av havreåkern står den
en ensam rakryggad rölleka
lika prunkande som om sommaren-
intet ont anande.