Du är så ömtålig, så skör. 

Du utger dig för att vara stark, modig, 
 men helst av allt, vill du bara vara ensam och andas. 

Minsta lilla får ditt hjärta att falla till marken, 
 du är så ömtålig. 

De tror att du klarar, de tror att du vill. 
Men egentligen går du bara närmare och närmare kanten, 
 beredd att hoppa när mörkret blir för stort. 

Du hoppas att de ska lyssna, att de ska förstå dig. 
 Du önskar att du vågade berätta. 

Du är så liten, så skör, paranoid och ensam. 

Men det är okej att gråta, min vän.