Det satt fåglar vid dörren till muséet som en gång varit ett slott från svunnen tid. En gåva åt fantasin, tänkte jag. På avstånd, i den sena dagen liknade slottet en bastant och gigantisk lejontass nerpressad mitt i en vattenpöl, vallgraven. Gråkalla höstvindar smög runt parken och in i märgen genom den mänskliga huden. Mina sinnen var på helspänn sträckta av allvaret och fantasin. Det väntande mötet var kanske förutbestämt av något oförutsägbart, tidlöst och allvetande väsen.
Jag blundade och i mitt långtséende sinne flög jag ut över parken som en hök med vaksam blick och viskande vingslag. Jag gled förbi fallande mörka löv och trädens halvnakna grenar som med droppar från dimman speglade skymningens slängkappa. Där parken ställde gräns med pålar åt skogen började det djupa mörkret. Jag möttes plötsligt av ett mjukt nät som fångade mig och drog mig ned mot marken. Jag kämpade men allt motstånd var hopplöst. Jag var fångad!

Ett skratt fyllde mörket och en man log förtjust mot mig med ett skäggigt och smutsigt ansikte. Bara genom att skratta skrämde han säkert de djur som doldes av mörkret inne bland de mäktiga granarna. Han var enormt stor, denne vilde från skogen.

Nej!!! Jag var precis på väg att skrika till när jag blev väckt ur min slummer, - förlåt, sa jag förläget. Det var en storvuxen kvinna i 50-årsåldern som kommit emot mig och väckt mig med ett kraftigt ruskande som hörde hemma i hemvärnet! Det gjorde hon också! Utan vidare eftertanke. Jag tittade på min klocka som visade, 17:28, oj! Jag har sovit i nästan an timme...
Nu var väntrummet tyst, tomt och stilla, nästan spöklikt.

-Herr Kropp tar emot nu! sa hon bestämt.
Herr kropps rum hade en tung dörr, porträtt målade långt före tiden då min farfars far var påtänkt och hade två stora vackert droppformade fönster mot parken. Rummet var mer en sal än ett kontor. Mannen som satt bakom sitt fylliga skrivbord i en stor chesterfield log lugnt och verkade inte särskilt kommenderande. Han hade ett ganska finlemmat och mjukt format anskite, vakna ögon och grått vågigt hår.
-Ja det är ett stort rum, sa han inledande och en kammare som tillhört grevens dotter för mer fyra hundra år sedan. Hon var varmt sinnad och en vänlig själ som behärskade trollkonster och kunde se in i framtiden, hahahahaha!!! Skrockade chefen i sin stol med ett dolt allvar i ögonvrån, tyckte jag mig uppfatta.

Ni är den femte sökande för tjänsten. Detta var väl mer än väntat för en annons i tidningen som inte drog till sig blickarna kan jag förstå. Ingen utsatt lön, inga tider specificerade och inte än, en del av fackets precis godkända tjänster...
-Ja jag, började jag men avbröts...Den vi söker för denna tjänsten bör nog vara lite...hmmm speciell, kanske minst sagt..
så det är väl lika bra ni får veta sanningen som redan fått de andra fyra sökande på andra tankar, de vill minsann inte jobba här inte!..