sparkade upp filten
som kastade gyttja
talade till Universum
att jag inte räcker till,
att vår värld förkastar sådana som jag,
letade leenden
och odlade tårar
medan hjärtslagen
fann sanningar utanför
trött på tro,
startade krig mot hoppet,
lät mig följa fotstegen
mot rännstenens avloppshål
sökandet efter raka vägar,
plana ytor
och grönskande skogar
fick mig bara att springa
sökte en viol
som kunde slå ut på vintern
fann maskrosor under sovande sten
såg alla byggnadsverk
rasa inom
medan pölar blev hav
medan himmel blev mark
dog jag i mina armar
om och om igen utan rättigheter
utan skyldigheter,
lät alla diaboliska krutorgier hamna i mina vener
imploderad
förskjuten och sargad
fortsatte jag
mot ett hjärta som redan funnit sitt
blicken såg ingenting
den fanns bara
målade upp en värld bortom
så vacker, skör
så osann
letande efter kraft
sökandes begravdes allt
under mig,
över oss,
fanns helhetens tomma
där färdigdrömmade fantasier
slog mig splittrad
har inte styrka att söka
men känner inte till
något annat