Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Beskriver vanmakten och hopplösheten som färgar vardagen då man befinner sig allra längst ner. Jag har kommit igenom år av depressioner och vill nu dela med mig/stötta mina systrar och bröder. Det finns ett efteråt! Jag lovar.


Att söka hjälp

Jag lät nog samlad
Hjälp mig för helvete
Jag behöver nog någon, någonting
Jag går under
Allt är dimmigt
Jag kan inte se er
Kan inte se någonting
-” jag sover inte”
Jag vet inte om jag somnade igår, ändå känns det som om jag inte är vaken

-” Jag har inte vaknat eller somnat på flera veckor”
-” Kan ni hjälpa mig?”
Vad kallas det?
Hjälp mig, hjälp mig ,hjälp
För helvete

Jag tror jag sa tack
”-tack för hjälpen”
Vilken hjälp?
Jag håller förmodligen på att bli tokig.
Men jag sa ”tack” ändå.

Jag skulle ringa någon annanstans, sa hon
”sjukvården är begränsad, du vet”

”-ok”
Jag tryckte mina händer hårt emot tinningarna istället
Då blev det stilla en stund
Om jag samtidigt springer, fortfort
då hinner jag inte ifatt mig

Hon lät trevlig
Lugn
Sådan som jag vill vara
Jag vill följa med henne in i hennes fikarum
Och prata om väder och vind, tv-program och klaga..
om ingenting, på ingenting
Jag vill vara och ändå inte vara
Sådär friskt befriande
En som inte är
En som bara är..




Fri vers av Kirre
Läst 456 gånger
Publicerad 2006-02-11 21:22



Bookmark and Share


  Solstorm
!!!!


bra, verkligen bra bra bra!
2008-04-04
  > Nästa text
< Föregående

Kirre