Du har glömt hur känslig jag är

Hur jag kan må dåligt

Av att du vänder om och går…

Du försöker inte ens stanna så länge att du ser i min blick det outtalade: -


Stanna!!!


Fast du vet att jag inte kommer att säga det.

Jag är för stark och för dum för min bästa.

Men aldrig att jag skulle be dig högljutt.

Aldrig!

Jag får ju be och skrika om det i djupet av mitt hjärta där det ekar så mycket att vartenda ord och svek sticker som knivar och nålar och glasrester av något som en gång var en underbar skål där vi samlade bara fina minnen…

Du vet vad du borde göra.

Men ändå gör du alltid som du vill.

Och jag sitter själv och tänker.

Var försvann den fina själen?

Var försvann ALLT det jag en gång älskade så mycket…