Idag när jag passerade genom parken
Fick jag se ett träd som regnade sina löv på marken
Tyst, nästan obemärkt släppte bladen från sina grenar
Och påminde mig starkt om att tiden den skenar

Trädet stod där tappert och sökte hålla ut
Medan det samtidigt kläddes av hela sin skrud till slut
Liksom allt levande kan det i längden inte sätta sig emot
Något så mäktigt och något så stort

Som de lagar som styr skapelsen så konsekvent
Även om det allt som oftast händer och har hänt
Att vi människor tror oss stå över både rum och tid
Och inte gärna vill erinra oss eller kännas vid

Det faktum att vi här på jorden är tillfälliga gäster
Vare sig vi är vanliga människor, filosofer eller präster
Och likt en kärlek som aldrig blev av
Måste vi förr eller senare avstå från allt som livet gav

Men även om vi överlämnar oss till tidens framfart
Och låter oss föras mot andra sammanhang senare eller snart
Står stammen kvar likt trädet när våra blad är borta
Så även om det kan kännas att vi i det hänseendet kommer till korta

Växer det åter ständigt ut nya blad på våra träd
och bereder nya möjligheter och en ny livsfärd
grundat i den mystiska källa som själva varat utgör
Vilken är intelligent och skapande och som aldrig dör