Jag går baklänges ut ur baren, tittar en sista gång på den glittrande kaskaden av flaskor, hittar en åder i det blå ljuset, drar giftet ur kroppen. Slänger alla ark med texter om horors peruker upphängda på sängstolpar i kvadratiska lägenheter på Norra Stationsgatan, sjunger ur mig låtarna om tandlösa munnar frenetiskt kramande min lem. Tittar i Atlasgropen bort då råttorna kommer fram och går hem till min röda fåtölj och sluter ögonen och tänker att nu kommer de vackra kvinnorna i ett slags omvänt drev. Jag sträcker fram mitt bröstben, skjuter fram höfterna och vinkar och de kommer faktiskt fram, kvinnorna. De vill ha män som syns, män som vill, män som vet att också de, kvinnorna, vill. Inte bryr de sig särskilt, kvinnorna, om status eller ekonomi, när de kan få en karl med varma händer, ett savande kön och tydlig skärpa.

Jag vill inte till Thailand, är inte intresserad av småpojkar eller buddism, inte ännu, kanske tar jag jehova först, utan jag vill istället resa: jag vill långsamt vandra mellan pensionaten i Umbrien, äta goda frukter i skilda kulörer, ta av mig strumporna och vila mina trötta fötter på verandor innan jag går in för kvällens gnocchi och en flaska immig pellegrini. Jag vill till Dorotea, bo där en vecka, röra mig i utkanten av samhället, räkna kvarlämnade defekter, ta reda på vad jag känner, hur jag mår, bege mig till busshållplatsen eller till kyrkan. Tänkte på det idag när jag handlade libanesiskt (lammspett, nötspett, lammkorvar, oliver) i Skärholmen att jag befinner mig mitt bland taxichaufförer med bakåtslickade hår som talar urdu, och eritreanska vårdbiträden; blyga fundamentalister i hucklen som vet allt om amygdala men ingenting om pojkars fingrar mot blygdben. Jag har, då jag cirkulerar i området, märkt att under de senaste veckorna, kanske handlar det om dagar, har hattar på unga män, sådana hattar som alla skurkar bär i amerikanska trettiotalsdeckare, börjat sprida sig som en löpeld längs med röda linjen mot Norsborg. Jag tänker att där jag rör mig, i mitt område, på mina tre byar, Bredäng, Sätra, Skärholmen, att trakterna här lika gärna kunnat heta Brooklyn, Addis Abeba eller Kingston. Jag ignorerar de välparfymerade försäljarnas framsträckta strupar, försöker få dem att förstå att jag ingenting vill ha, inte ens gåvorna, och lyfter blicken mot det rosa ljuset vid torget.