Jag vet en liten plats någonstans
Där jag vid något tillfälle lade ner en krans
Och begravde det som var över och slut
För att öppna mig för det som ville födas och komma ut

Ensam är den väntan man då befinner sig i
Där orostankar om död och förintelse drar förbi
För man känner inte längre den väg man vandrar på
Och vet inte vartåt man strävar eller till vad man skall nå

Litet är det stöd man kan finna i den yttre situationen
Och chansen till framgång känns som en på miljonen
Ändå är det en ny och annorlunda riktning jag måste våga
För att komma vidare och bli av med min plåga

Jag låter mig föras bort och över en gräns
Där jag känner påtagligt hur jag vidgas och tänjs
Och även om allting upplevs både avskalat och naket
Tvingas jag likt den skeppsbrutne att stanna kvar vid vraket

I osäker men tålmodig väntan i den kringvarande förödelsen
Tills jag med hoppet som enda följeslagare leds in i den nya födelsen
Något annat finns inte tillstädes att hålla fast vid
När det vankas en ny tillvaro och en ny tid