Hon, kvinnan jag saknar, lämnade en ring och en låtlista. Om jag skulle ringa henne och fråga om vi kunde börja om, eller varför inte ställa samma fråga till hon som en gång gav mig ett vackert barn, men då ska jag nog skriva ett brev. Man kan ju alltid försöka, jag skulle bli överraskad om man provade mörda mig. Jag gör så gott jag kan, till vardags, använder händerna, föser barn, vill smeka kvinnor, behöver slå män i ansiktet, försöker att inte ramla. Plötsligt blir risgrynen på diskbänken till vita maskar: först en, nästa dag sju, på tredje dagen trettiosju ryckande vita maskar. Som svalorna i juni, fast tvärtom. Jag ryter åt min son att han ska komma hit nu och äta, innan jag ens sagt det i normal samtalston en enda gång. I dagens tidning står det att Linda Skugge är under fyrtio år. Hur är det möjligt? Var hon fyra då hon slog igenom? Hon är en av de nya fräscha och har ändå alltid funnits. Det är som att tiden är upplöst, rummet saknar väggar. Jag sitter instängd tolv timmar på en färja tur och retur Stadsgårdskajen. Ett minimum av hav är vad som erbjuds, underligt nog, men det är meningen att man ska supa tills sminket rinner och spyan pockar på. Kan inte lämna festligheterna med mindre än att jag drunknar. Om jag stannar kvar drunknar jag, i djupast omedvetna sorg och bedrövelse. Jag försöker tala allvar. Den som vill lyssna får komma hem till mig. De andra är inte välkomna. På bryggorna ligger frosten som järnfilspån. Jag provar röra vid det ludna med fingertopparna.