Jag vaknar med huvudet på en sjutton år gammal kudde, med fötterna utanför ett kinesiskt täcke tillverkat av larver. Jag lägger ögonen tätt inpå ett fotografi av Beth Orton som ler. Hon är så söt och glad och jag tänker att henne kan jag titta på, glad, vara lite kåt och utan rädsla att jag ska finna leda i hennes ögon. Ju mer jag tittar desto mer levande blir hennes platta tidningsblick: jag finner där både spår av sorg och åtrå, mod och lekfullhet och jo, är de inte lite rödkantade, ögonen (ja, jag kan trösta, jag kan vara hennes tröst en stund, hennes nalle, hennes klippa mot skriket, hennes nalle, medan hon gråter färdigt kan jag stilla krama hennes varma stjärt och sedan kan vi älska, långsamt, hetsigt, länge, så hon får tid att glömma de karlar som gjort henne gott och illa, det gör inget, du, det får göra ont, du får vara trasig), och titta! nu rör de på sig en smula, ögonen, det drar en puls igenom dem, en vind, en skugglös karp i mörk damm, skuggan av en korp mot en klippvägg.

Hennes mun, kan bara tro att hennes mun smakar mycket gott, jag vill dit, på, in, till hennes mun. Efter en stund viker jag undan tidningen, kliver snabbt upp, drar draperierna nästan hetsigt åt sidan och tittar upp på det grå och ut på det fuktiga november. Tänker att maskarna frodas och alla småkrypen: det kryper under skinnet och jag misstänker att alla mina allt tidigare morgnar är vanlig dödsängslan mer än febrig livshunger. Klarar inte av att dammtorka, det är så mycket damm överallt, på de många böckerna och skivorna, på alla ärvda sakerna, på lappknivarna och askfaten i blått och grönt glas från den tiden då bossanova var mode bland de som drack långa drinkar medan Gösta Bernhards grin och Knas snälla flin flimrade förbi på tv2. Orkar inte bestämma mig för om jag ska göra buk-gymnastiken eller gå utanför dörren med soporna (klädd i toppluva med öronen framvikta och neonfärgade mjukisbyxorna), ställa äggklockan och fokusera på Palme-biografin av Henrik Berggren som jag egentligen tycker är välskriven och intressant, om en tid som var min (många andras också såklart, men mest min, eftersom det är jag som pratar), eller tappa upp ett bad, skala en apelsin eller äta ett äpple. Vill såklart ligga i en varm kvinnofamn, stilla, med huvudet mellan brösten, hennes ena hand på min skalle, den andra om mitt liv. Vill dricka ett duralexglas fyllt ända upp till bredden med whiskey, hugga, hugga i mig. Vill leva mer än jag kan.