"Jag måste tryckutjämna!", tänker jag
på väg upp
Men armar och ben är tömda
på kraft
och det går sakta....

På väg upp mot vakenytans tunna gräns
står Du framför mig
Ännu en gång
Så välbekant är känslan
och Din bleka
närvaro

I den så uttröttande
tidsödande rörelsen uppåt
tilltar suset mer och mer
i mina öron
Och smärtan...
Lika förvånat stirrar jag på manometerns
siffror och mätare
Lika oförstående blir jag av
det varnande tjutet i mina
öron

"Jag måste....", tänker jag och drar efter andan

-

Så drar en mörk slöja förbi mitt ansikte
Smärtan i hjärtat avtar
och lugnet smyger sig på
och jag sluter ögonen....
Svart mjuk slöja
Sval trygg

Utdömd släpper jag taget
då Insikten slår mig hårt
att
allt inom mig redan omplacerats
Det är bara skalet jag äger

Dödens slöja kan ta det den vill
Mig kommer den inte åt
då jag redan är tillintetgjord

Manometrars mätning
eller trigonometrins uträkningar
som jag gjort så många gånger
förut, felfritt
är plötsligt så befriande
obrukbara

-

Jag kan inte ge det mörka
något jag inte har
hinner jag tänka
innan jag bryter den brutala
vakenytan