Vi börjar förstå vad en glaciär är. Där fortplantas en hel massa varma känslor genom det djupt frusna. För många år sen var Björnbacke övertygad att vi klivit rakt in i ett isberg, dess ihåliga tunnelsystem. Jag trodde det rörde sig om något seriealbum, som Rasmus Nalle bara lite mer avancerat äventyr. Lager på lager har packat sina verkligheter hårt kring ryggsäckarna, fast inget har lyckats ersätta detta ursprungliga mysterium. Nu står det klart att vår vandring är en del av glaciärens process, som vore vi små urtidsdjur.

Emellanåt vränger vulkanismen fram enorma grottbubblor, där vi pressas ut likt expeditionsdeltagare. Djupt inuti snöberget bildas utrymmen på någon månad eller två. Jag brukar påbörja skapandet av en gammal roman i varje grottbubbla. Björnbacke passar på att rengöra syrgastankarna. Men innan ni vet ordet av, sugs vi vidare i nutidare tunnlar. Allting är svartvitt här, man går genom gråskalor, fast någon har hällt en enda färg över varje rum. Det blir som tonade skivomslag eller notblad från någonstans mellan 50- och 60-talet. Någons pensel för oss likt leriga pigment mellan saga och vardag. Vem vet - må vi vara troll, troll som söker efter solen?? Vi har doppats i norrskenet. Det känns som dröm, en sådan som man ideligen vaknar ur, utan att vakna.

Varannan eller var tredje natt hittar vi ett tält. Vem som har låtit bli att ta ned tälten har vi ingen vettig aning om. Han måste ha väldigt många tält med sig - eller hon, luktar som en moder, mystiskt men mycket konkret. Där ligger vi liksom i hennes liv; kan blott se tältdukens egen stjärnhimmel. Imorse förblev vi glada i många minuter, närapå upprymda! Emedan de värsta lavinerna passerades igår, var det nu bara att lugnt öppna dragkedjan - eller låta bli tills pingvinerna kommer och knackar på.


* *


Vi går genom snön och vi går genom snön. Björnbacke och jag lufsar oförtrutet på, snyter oss med jämna mellanrum. Och även om mina andetag förevigt fortsätter, så har jag märkt hur jag nästan upphör att andas då och då. Luckorna infinner sig såfort jag behöver koncentrera sinnet, medan vi sitter still vid elden och inte får somna. Djupare andning hade hållt mig vaknare, men magen tycks inte längre ha plats för all luft. Uppdraget påminner mer och mer ofta om en kontrollerad övning i släppande av kontrollen. Skorpionen behärskar bägge polerna, reser sitt paradoxala paraply mot solen.

De sa det skulle vara krig här någonstans, en strid som vi med våra överlevnadskunskaper hade behövts i. Vid det här laget borde man ha glömt att vi är på väg...? Björnbacke har varit med ända sedan Elvis klev upp från perrongen; de rullade bort likt stenar och gjorde militärtjänsten tillsammans. Själv kom jag in i bilden närmare Elvis död. Då lät det svarta skönare, om än helt utsmetat, som när Charlie Rich lovsjunger sorgen med sitt snövita hår. På vildmarkens enda tv-skärm fanns det bara plats för riktiga renflickor. Vi hade med oss världens vackraste, Irene Reindeer, både rundare och smäckrare än alla fjällbjörkar sammanlagt. Ändå var det inte henne vi skulle försvara; det visade sig snarast vara en utfrusen vargkvinna som verkade ha blivit våldtagen. När vi mötte den mörksminkade vargen i en snödriva, ristad med ett märkligt kors, där försökte hon klargöra att det var hela renflicksflocken som hade gett sig i kast med hennes kropp. Och varför inte? Även fast kvinnor aldrig våldtar, särskilt inte av desperat trånad, så kan en ensam varginna bli tacksamt objekt för förakt. Det räcker att djuret tar avstånd från en flock, så får det i värsta fall fler flockar emot sig.

Renarna lär ha grävt med sina horn i honan, ungefär som isen gröper ur ett berg. Vi ville göra något för att få henne hel igen, bidrog med en stunds trygghet i blodet, men kände samtidigt rädsla för att visa oss otillräckliga. Dessutom visste våran erfarenhet att allt här kunde vara en arrangerad fälla, så vi undvek vidare inblandning och överlät fortsättningen åt naturens gång. Visserligen hade Leonard Cohen en finger med i pjäsen. Så det kunde röra sig om parallella motiv, ett par transcendentala ritualer som hjälplöst bedrar varandra ju mer kärleksfulla och självbedrägliga de blir.