de vackraste dikterna
är som drömmande fåglar i skyn

jag drömmer inte vackert

jag kliver rätt in
i eldarna
utan asbest

brinner
bränner mig svårt
till tredje graden

lappar hjälpligt ihop
de hängande
hudflagorna

står på akuten
bedjandes
med en kolklump till hjärta i handen

med ansiktet blodigt av tårar
skriker ilska
andas färsk
brandrök

kryper hem
på skämda knän

skriver
utan att tänka på världen
drömmer fult

lever fullt ut

blir aldrig nåt annat
än mina känslor

jag blir aldrig poet

blott en
som ingenting vet