Hon knäppte kappan med blicken riktad mot den snöiga himlen som stoppat in månen i en grå kudde. Hon gick längs parkens löparbana som snart skulle försvinna som en svart orm in mellan de nakna träden. Vinterns våta, torra och kalla händer rörde vid allt som fanns här, tänkte hon.

Hon passerade paviljongen och restaurangen som med stängda luckor saknade våren. De gamla men välvårdade växthusen som var sommarens boningar såg trötta ut med sina mörka fönster till ögon.
'
Blommors färger och prakt skulle dofta i junivinden och fånga solens strålar med sina utsträckta blad. Människor skulle möta dem på sin lunchrast eller lediga dag, kanske helt utan att lägga märke till dem? Sådana var och blev hennes tankar allt oftare.

Hon lät sig fyllas av sina upplevelser och tyckte att hennes ögon, öron och känslor tvättats i ett bad av klarhet. En bekvämt torkande och svagt värmande handduk av förståelse och empati samlade hennes tankar allt oftare..

Barnen skulle bada i fontänen, mammorna skulle prata om barnen och de äldre i sina vagnar skulle antingen klaga eller le mot sina minnen. Så här stod hon drömmande med blicken riktad mot himlen och fångade snöflingor medan hon fantiserande plötsligt ryckte till!!

Hon befann sig nästan mitt i parken alldeles ensam och skuggorna rörde sig närmare. Utan att tänka på det hade hon fastnat i ett tillstånd styrt av dröm och längtan efter livet, efter mer. Stegen styrdes rakt in genom parkens skuggor, rakt in i längtan, bortom rädsla och verklighet.

En uggla hoade på avstånd, på en gren långt in i mörkret. Höghusens gestalter liknade trubbiga sockerbitar på andra sidan vägen där allt var som vanligt.

Vinden tycktes öka i styrka och det kändes som en virvel drog och slet i henne. Snön fyllde luften kring henne och den blev som en vit dimma som gjorde henne tillfälligt blind.

Så blev allt tyst och stilla. Det hade slutat snöa. Månen badade i den stilla dammen som liknade en försilvrad droppe. Hon vände sig sakta om då hon kände blickar från någon, någon annan fanns där alldeles bakom henne. Då såg hon honom....han talade till henne utan att röra läpparna.

Han bad henne ödmjukt om att få röra vid hennes hand? Hon drogs mot honom trots att varje fiber i hennes kropp skrek åt henne att fly! Fly från detta tillstånd, denna natt, park och sovande stad!!

Hon bestämde sig i ett ögonblick och gav bort sin rädsla åt månen, åt vintern.
Hon sträckte ut sin hand darrande och försiktigt mot honom med det skuggade ansiktet.