Det är alldeles lugnt
och dimman ligger tät.
Grässtråna glittrar
av frostens vita kristaller.
Där skogen är tät lättar det
och man ser en liten bit,
men ute på slätten
är det som att köra i mjölk.
Sovande, kala träd
dyker då och då upp
i blickfånget,
för att sekunden senare
blekna bort och försvinna.

Plötsligt lyfter det...
Jag ser sprickor i molnen
och när vi närmar oss bron
lyckas solen nästan
tränga igenom molntäcket.
Vattenytan får en
vacker gyllene färg
och bort över ön
syns nu allting klart.
På en kort stund
har jag kunnat njuta av
kontrasterna i naturen,
en känsla jag behåller
genom hela dagen.

När mörkret faller
och allt blir tyst...

...hör jag regnet...