En öken
utan början eller slut
Solen reflekterandes
i skygga klippor av betong
som låter sig synas i ögonvrån
men flyr undan oblyga blickar
Inte för sin egen skull
utan för mitt ovetandes
För att det skulle vara
något annat att se
som att frysa
men känna glödande värme
och somna med ett leende
Rör mig viktlös genom skimret
vilsen och ovetandes
om hur jag kom hit
eller om jag någonsin
varit en annan
utan önskan om
att hitta rätt
Att vara vilsen
med klippor av grått i ögonvrån
upplöst i solens eviga blick
är att vara rätt
Det enda sången
i den vibrerande luften
är en melodi
som kommer höras
även när ingen längre lyssnar
i den öken
utan början eller slut