Inget betyder nåt längre
det är så
det måste det vara.
Det är det enda som håller oss levande
när vi går över gatorna
i det som en gång var hemma
och dränks i det smutsröda ljuset
från ensamma lampor
vid sidan av vägen.

Du tittar in genom målade fönster
på dockorna innanför
på spelet vi varken var med i
eller nånsin förstod reglerna för.
Och du klamrar dig krampaktigt fast
här i nattmörkrets evighet
- i morfin har du döpt dig till Tomhet -
och väljer att vara en del
av inget, och allt.

För de kan inte hota dig längre
inget kan skada dig här,
inget kan åsamka smärta,
du har lärt dig att vara som mänsklig,
men utan att någonsin leva.
Det var vad som krävdes då, älskling,
när livet slog in över stranden,
lite för mycket
och lite för snabbt på en gång.

Det är så vi kan blunda
och säga nåt artigt
när hon berättar att hon älskar
nån annan
och du ser inte längre hans läppar,
mjukt lekande mot hennes hud.
För vi har redan försvunnit,
kosmonauter som betraktar på avstånd,
och vår Aniara har brunnit till aska

sen länge