det finns inga landskap häromkring
som hämtat sig fullt ut ens från inlandsisen
men allt detta liknar ett fotografi
av en kvinna på ett tåg, bredvid ett tomt säte:

det är bara underförstått i fotografier
men man förstår att hon rör sig framåt
med en tillräckligt hög fart
för att både sammanfoga och splittra

plötsligt ser jag i fotografiet
hur ett vidsträckt landskap
börjar lösgöra sig från tågfönstret, tar plats
i hennes hår, inrättar sig i hennes naglar

och lyfter under mina händer