Han hade ganska djupt sittande små ögon och inte alls ett hårt eller bestämt ansikte. Den långa näsan var röd av kylan och öronen var instoppade i den kraftiga mössan av grov ull.

En spårvagn passerade med spruckna fönster på den vintervita gatan. Ett par ungar skrek och skrattade med stänger av knäck i händerna och pekade på honom. Barnen var fint klädda och hade en mycket vacker mor i pälskappa och en far med kulmage och hög stilig hatt.

Rolle kände hur magen kurrade och drog ihop sig och hungern gjorde nu ont igen sådär som han hatade! Han kände paniken stiga och tittade på sina magra smutsiga händer. Pappa hade inget jobb nu och att mammas sydde och tvättade "åt bättre folk" som hon brukade säga, drog inte in många ören.

-Gå ut och se om du kan få nåt arbete ner åt hamnen eller bortåt fängelset! Sa pappa och klappade honom på axeln. De lastar ju in vid häktet till fångarna nu när det är fredag. På fängelset körde de iväg honom och tyckte skrattande att han säkert var för klen för att kunna hålla takten när de lastade! Han gick trumpen därifrån.

Han ville dock inte komma hem tomhänt och hade sen gått hela vägen till "rikemastorget" och skulle ta chansen att tigga, trots att han skämdes och att han kunde få stryk av länsmans pojkar. Han tänkte att han nog kunde springa från dem, det hade han gjort förr och han var väldigt kvick med sina långa ben.

I källaren där han bodde med mamma och pappa låg bagaren vägg i vägg och ugnarna som bakade nytt bröd i nästa del av källaren värmde också det enda rummet de hade och oftast behövde de inte frysa så väldigt.

-Du grabben! Det var en kutryggig gubbe med kraftiga polisonger, fulla av vit frost som ropade på honom. -Jag, sa han frågande och pekade tveksamt på sig själv. -Ja! just du, sa mannen och vinkade åt honom att skynda sig över torget som nu började täckas av skymningen.

Om du hjälper mig och lillen över torget med vagnen och tänder facklorna på kyrkogårdens port får du 2 öre! Oj! Javisst! sa Rolle och kände glädjen och hoppet värma honom och hans frusna lemmar trotsade både hunger och kyla.

De puttade den tunga vagnen över de hala kullerstenarna och det gick sakta.
Gubben verkade i vart fall nöjd och nickade leende när han drog där framme och Rolle puttade på allt han kunde där bak.

Ljusen tändes i fönstren runt torget och Rolle drömde att han bodde fint och varmt och fantiserade om vad som lagades till middag där inne i ljuset och värmen. Nu högg magen plötsligt till igen och han svor och blicken lämnade både ljus och värme och drömmar! Kullerstenarna såg blå ut på nära håll och han frös om händerna.

När de var framme vid portarna till kyrkogården hjälpte han mannen att tända facklorna längs porten och en bit av stigen. Tack så mycket, sa denne och tog fram en stor vikt plånbok. Han gav Den långe, frusne pojken en tvåöring av koppar men som i Rolles hand glänste av guld!

Samtidigt tappade mannen två silverpenningar rakt ner i snön! Och utan att han märkte det! Rolle tog genast upp dem och gjorde honom uppmärksam på detta. Munnen blev till ett stort O och de vitglänsande polisongerna hoppade frustrerat! Han tittade lite plirande och konstigt på pojken framför sig. Han stoppade pengarna tillbaka i plånboken medan den lille som satt i vagnen utbrast-Ojojoj! Det var minsann en ärlig gosse!

Då såg Rolle till sin förvåning att den lille var ingen liten pojke utan en äldre handikappad man med väldigt skarp blick och konstiga fingrar.
Polisongerna frågade om han kunde hjälpa dem på torget och under julmarknaden, han skulle tjäna 25 öre om dan?
Va! Utbrast Rolle, överlycklig! Ja ! ja! Det är klart!!
Kom till torget imorgon bitti KL 5!

Han fick ytterligare en tvåöring för sin ärlighet och sen försvann vagnen in i skymningen och dimman bland gravstenarna.