Att börja sluta,
en kniv som skär genom tunna ådror,
som minner om dagar då leenden fångade
blickar och världar.

Så mycket skit som runnit under broarna,
så många sena nätter som krockat med dagarna
för att vi skulle kunna stå upprätt och åtminstone le.

Vi är slussade genom filter av livsångest och
förstod meningen med att stänga dörrar
och aldrig öppna dem åter.

Älska är det lättaste av saker att känna,
tuffaste att vårda.

Att börja sluta,
inse att kompanjonskapets mörka och oromantiska korridor
ofta gapar tomt, där gräset alltid växer frodigare på andra sidan stängslet.
Kräver sin man och kvinna innan lockelsen att ge upp erbjuder
några soliga dagar.

Det är ofta en kärleksdöd som skapar en uppståndelse som sedan
fraktar erfarenhetens riddare genom valen.

Så mycket egendomliga beteenden som aldrig går hand
i hand med löften. De fryser självklarheten till is och månar
enbart sin girighet att själv lyfta sig över alla andra.

Vi startar alltid livet med själviska vyer och lär oss förstå
att empati och uppoffranden skapar en bättre tillvaro.

Vissa går aldrig den vägen,
vissa förstår inte meningen med att se sitt slut
innan allting ska börja.