Det var nyårsafton och vi var fulla. Raketer flög åt höger och vänster, ibland var man tvungen att ducka för att inte få huvudet bortblåst. Vi hade köpt en hel bunt med nyårsraketer med fantasifulla namn och nu fyrade vi av dem alla på en gång. Det var ett jäkla liv! Jag skrattade så att jag höll på att dö. Men i sista sekund kastade jag mig ner på marken. Det gjorde inte Per. Han stod vänd med ryggen åt raketen och moonade.

Raketen flög upp i hans anus med ett flopp och ett fräsande. Jag kommer fortfarande ihåg hans överraskade min. Nu när jag tänker tillbaks på det kan jag för min inre blick se hur hans fötter sakta, sakta lyfte från marken. Det hördes ett högljutt och alltmer avlägset AAAAAAAAAHHHHHHHH!, och han var borta.

Det var det sista jag såg av honom. Per Johansson hade lämnat staden. Jag vet inte vad som blev av den killen men jag antar att han började om på ett nytt ställe, i en ny stad. Kanske var den där nyårsraketen det bästa som har hänt honom i hela hans liv. Det är svårt att säga. Men jag vet att även jag ibland har funderat på att åka härifrån och lämna staden. Men kanske inte just på det sättet.