jag tänkte kanske att det kan bli annorlunda
att man skulle kunna älska som normala människor och inte gå helt upp i det som när man inte kan något annat än att älska
så långsamt vänta på att en omfamning ska komma

tänkte kanske resa och göra omfamningen själv och sen flyga hem
på bränsle av äventyr och tänka att jag överlevde en kärlek som var på riktigt

men livet är på låtsas och alla förväntningar på det
på mig jag sätter plåster och bälten och skor och förklädnader

jag tänkte att jag skulle kunna resa och klä av mig
trampa på stället tills tårarna fallit av med klänningen

och sen tänka på något annat
det finns ju mer, har jag hört människor säga

om möjligt tar jag min in i sagan igen
säger att allt är bra fast det inte är så och nämner inte namnet
lösenordet till vem jag än gång var

visar ansiktet i någon annans värld och säger mitt namn är
tänker på honom som något för bra för att vara sant

jag har ju mina pengar på banken
ögonbrynets penna
digital kontakt och glas till champagne

allt

men också två fötter i halt
för
denna värld tränger mig

vill ärligt säga nej