Det är vad vi får hålla tillgodo med

i en tid som avskaffat svarta madamer:

spårvagnarna som spökar förbi

bortom gardin och fönster.

En lottodragning bryter ut

på TV:n som visat Szymborskas begravning

ett sällskap

av amerikaner här

(kanske från Chicago, tänker jag, för spårvagnar

förefaller bekomma dem ytterst lite)

verkar längta efter lottovinster, att

göra saker annorlunda

jag berättar inte för dem

hur jag vunnit allt men inte gjort något

annorlunda

bara satt det på spel bakom

en annan pjäs

som barrträ eller nickelbrons -

skillnaden är kåda, om det stelnat under ytan,

inte lystern - men

när nästa spårvagn punktligt

rasslar sin gengångarkedja

är jag tacksam att jag kommit ända hit.

Jag hör den

inte men anar

högtalaren ombord som ropar ut hållplatsers namn,

namn

att stiga av på.

Ett enda bara får man välja.