Våren kikar på oss med ett öga,
men blundar sedan snabbt igen
för snökanonen från öst
har siktat in sej på oss
och skjuter gång på gång...
Har vi hoppats för tidigt?

Den vita vinden gör allt 
för att begrava oss 
under det tjocka täcket, 
men den kan inte 
ta sej innanför väggarna 
där elden i braskaminen 
värmer våra frusna jag. 

Det lustiga är att känslan 
av hopplöshet vägrar infinna sej 
och jag ler mot ylandet 
som far runt knutarna.
Den kan inte besegra oss!
Vi kommer att vinna...

...så småningom...

Men jag kommer att njuta av vintern
så länge den är kvar...