Så stod han där, avspärrad,
med ådrorna stelnade, nästan utanpå huden
som försvarsvallar, han hade ögonen
framför sig, talade med tiden,
påminde om nån jag älskat
men närapå glömt bort
som något man lekte med när man var barn

Så reste han ett finger mot himlen,
samlade molnen i en ring kring det
utan att fråga först, han fanns
hela vägen från jordens mitt
ända ut i mina fingertoppar
och faktiskt

vissa människor är som störst
utanför sig själva