Vi är rädda för att flytta därför att vi, efter många
bemödanden och uppoffringar, tycker oss känna den
värld vi lever i.

Och även om det inte är den allra bästa av världar,
även om vi inte är helt och hållet nöjda, så behöver vi
inte heller råka ut för några obehagliga överraskningar.
Vi behöver inte vara rädda för att göra fel.
Om det skulle vara nödvändigt kan vi göra några små
förändringar för att allt ska förbli som vanligt.

Vi ser att bergen står kvar där de alltid har stått. Vi
ser att redan vuxna träd efter ett tag dör när de planteras
om.
Och vi säger: "Jag vill vara som bergen och träden.
Trygga och aktade."

Trots att vi om natten vaknar och tänker: Jag skulle
vilja vara som fåglarna, som kan besöka Damaskus och
Bagdad och flyga tillbaka när de vill.

Eller också: Jag önskar jag vore som vinden som
ingen vet varifrån den kommer eller vart den är på väg
och som ändrar riktning utan att behöva förklara sig för
någon.

Men nästa dag kommer vi på att fåglarna alltid är
på flykt från jägarna och de starkare fåglarna. Och att
vinden ibland fastnar i en virvelstorm som bara förstör
allt som kommer i dess väg.

Det är bra att drömma att det alltid är möjligt att ge
sig av någon annanstans och att vi en dag också kommer
att göra det. Drömmen gör oss glada - för den får oss
att tänka att vi kan mer än vi gör.
Men att drömma är inte riskfritt. Det är farligt att
försöka förvandla sina drömmar till verklighet.

Fel!

Manuskriptet från Accra, Paulo Coelho
www.PauloCoelho.se