Flykten är aldrig tanken, det är en släng av ljud som upprepas med ojämna mellanrum i ultrarapid mellan höger och vänster hjärnhalva.

Kan inte sluta tänka på hur du plockar min kropp och sprider ut
delarna för vinden. Hur du slickar i dig min hud och tar min själ
ur ett tomt skal av tillit. Det är en ensam tanke som dör när jag formar
en förhoppning att urskilja dig från en mängd och kasta mig framför
ett skenande snälltåg.

Kommer inte vända tillbaka till tanken då jag fortfarande var fri, då livet saknade mening. Men kommer inte heller sluka min världsdel som jag vandrar på.

Du gav mig en smula, en torr och ödelagd fraktion av ett dig,
sen anföll rösten och tog mig i sitt häkte och sedan den dagen
är jag död som människa, tom som person och utan innehåll av någon
annan mening än att finna dig igen.