Redan medlem?
Logga in
Sorgebarn
Jag skrapar askan från marken, river av mina naglar i ångest över varför jag bränder dig. Krälar i smutsen för att ännu en gång vara nära.
Mina ögon strömmar, Fräter upp mina urholkade kinder, Kväver mina andetag. Vill inte riktigt veta sanningen, för utan fantasin vilken man var du? Och framför allt vilken dåre var jag?
kan jag tonsätta vår tid tillsammans? Om jag kunde skulle jag sjunga Enbart skrika för att synas.
Ett evigt sorgebarn ska jag vara för han som inte vet.
Fri vers
av
Sofiapoema
Läst 259 gånger och applåderad av 1 personer Publicerad 2006-02-21 22:57 |
Nästa text
Föregående Sofiapoema
Senast publicerade
Systerskapet och evigheten Det som bara vi vet Nykärheten På ett tyst och stilla Valand Till farfar Slutspåren Omstart Längs Göteborgs gator Se alla
Mina favoriter
livet i hashtaggen #lycka Ensidig konversation... HEJ PROBLEMBARN och du kallar det stigmata, älskling Juliette, gatlyktorna har slutat andas i takt med ditt hår; en liten bit av världen har vissnat Några få sekunder som symboliserar en ren evighet och ett rent helvete sedan några få sekunder som s Känslan av hennes läppar som jag aldrig kysst Till Sofia Ström |