Och jag vet inte vad det är som händer. Hon står här. Jag står här. Och hela världen rasar och reser sig på nytt. Samtidigt. Och hela tiden. Ikväll när himlen öppnar sig över staden och gatorna breddar sig och avståndet till människorna runtomkring är rymligare och alltings närhet är så mycket mer påtagligt nu än nånsin förr. Det rasar och reser sig, allt detta, allt detta som är världen och männsikorna och allt det vi har föreställningar om. Och hon står här. Jag står här. Vi reser oss och allting rämnar. Och det finns inget vi kan göra. Livet pulserar och vinden bär dess namn, dess fäger, ljud: Rödljus och billyktor, avgaser och damm, ljudet från en rusande motor och ett skrikande barn, det ensidiga talet i en mobil och så det höga skrattet som lyfter staden ur det vardagsgråa som ständigt är på väg i detta inrutade, inneslutna som inte vill det som är mer. Hon står här. Jag står här. Vi virvlar. Nära. Och runt oss allt detta dånande som rasar och reser sig på nytt. Som något ständigt pågående. Och jag frågar mig: Hur kan vi vara annat än detta uppåtgående, detta flödande, detta som raserar och liksom höjer sig, som ständigt intar upprätt ställning? Alla dessa lager som vecklar, som ständigt vecklar ut sig i ett evigt flöde. Och här står hon, jag, vi och vi kan inget göra. Vi kan inget göra annat än att se dessa syner, höra dessa sånger, gå dessa steg när allting faller, när alla dimmor, alla slöjor faller. Vi kan inget göra. När allting faller. Vi kan inget göra. Inget. Och så detta stadiga grepp i marken, detta orubbliga fäste i jorden som också förgrenar sig neråt in i myllan och fäster. Och uppåt utåt in i oändliga himlar, in i detta oöverskådliga, ogreppbara. Och hon är trädet, jag, vi som spränger upp ur lager av historiska sediment, som kränger av sig dessa nät av pålagda föreställningar av vad och hur. Av allt det som skapat rädslor och hämmat. Och vi kan inget göra annat än att höra dessa sånger som höjer sig och sjunger om allt vad hjärtat vet, denna sång om kärlek som dånar, som är detta rosa åskmlon som river upp, ner och smeker. Vi hör rösten som säger att jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig. Och du och hon och jag är alla samma, vi är en och vi är dessa sånger denna röst som obevekligt stiger ur våra hjärtan och berättar vad vi alltid vetat och vi ska låta dessa ord ramla ut över våra läppar, tills det en dag återvänder som ett eko, som en bumerang och landar i detta oändliga, detta tålmodiga hjärta som är vi.