de vackra rider förbi som en siluett mot en
målad skymning,
där ingressen redan talar om allt du behöver veta,

aldrig har skönhet varit så fult,
som när den övervärderar sig självt,
när substitutet blir yta, en överlevande kvark
bland döda atomer. När ytan överröstas
och blir en ersättning för ett beteende

så fruktat ful,
med sina pekfingrar i luften,
så vedervärdig med böjda favoriseringar
att jag förgås av det sköna yttre och
när jag märker hur ditt hat växer och frodas
har jag mött fulheten och dess moder

det räcker inte med perfekta händer,
eller linjerade ansiktsknotor,
felfria hårsvall, eller söta leenden,

det räcker inte med underbara dofter
och moderiktiga plagg som platoniskt
tar plats på den högsta hästryggen

allt ditt arbete att vara vacker,
rinner ut i avloppets kloak och
doften möter mina luktsinnen

skönheten smeker mina linser,
skrattar med ödmjukhet och självinsikter
och stormar aldrig i ett vattenglas

en riktig skönhet,
ger sitt vackra jag till någon annan,

utan att blinka...