om man tar stegen mot dimmad måne

hör räven skälla mot

hur kan jag då färdas  som en ensam vak

en vinter som har sitt blot

skållad är jag av kylan som väter

brunnen som solgassig tjärn

i eldarna dansar en vilsam not

sätt i åarna ditt nydags värn

Vakna mig jag stillnar

mot regn som har sitt

som delar av sig sin gråt

där, när barmark har sitt i blomning

en oskuldsfull blommning i vitt

jag böjer mig varsamt i dunkel gryning och

viskar mitt förlåt.