Det var löften, satans mycket löften som korsade luftens vibration i rummet. Det sögs ut genom kanaler av förtäckta hot om förbannad trohet och slaktade drömmar.
Jag var ensam i mitt sovrum och kände hur spänningen sakta fick luften att röra på sig. Alla löften som jag gett mig själv hade blåst ut genom vädringsventilen.

Det som föranledde:

Juni månad i Drakens år såg min pupiller dina ben för första gången. Du gick objektifierande på stranden. Vinden var så där ljuvligt ljum och smekte mina drömmar som fick mig att kroniskt kunna stå utan inblandning av kemikalier. Jag såg detaljerat hur din kropp sögs in mot min. Det fanns inte en enda naturlag som kunde hindra den process som startades. Från cellkärna till benmärg fylldes min kropp av erotisk längtan att finna din själ inuti.
Du stannade upp mitt i promenaden och lät din blick falla från min hjässa till fötter och kontakten blev oundviklig.

Men i det politiska förkunnandets könssamhälle där jakt ska utföras ensidigt från maskulint kön medan hondjuret ska med ointresserad blick tolkas från minimala signaler av ögonkontakt fick jag styrkan att lemlästa intelligensens trånga vrå.

Jag lät viljan kliva över förnuftet och gick fram till dig.

Från den stunden kunde våra kroppsdelar inte hållas i styr. De slingrade sig genom varandras lemmar och kröp in i små sensuella utrymmen som fylldes av åtrå och djuriska instinkter. Ingen kunde ha varit mer naturligt och mer riktigt. Det fanns egentligen inte någon som intresse att lära känna varandra mer än det fysiska. Det fanns heller inget annat än just njutningen som kunde skapa ögonblicklig världsfred.

Det stannade också där. Så berusande överens att den inbillande Gudens förakt och vrede mynnade ut i en gäspning. Vi var perfekt skapade för att drunkna med våra kroppar i varandra och visa mänskligheten att monogami var för de rädda och ledsagade människorna där livegenheten alltid sökte skydd under vattentäta tak.
Min njutning var ju min egen och den kunde ingen ta ifrån mig.

Men vi fortsatte att utvecklas. Mot en riktning ingen kunde ana.

Du frös ihop med ett gladpack och lät flingor av söta och sockrade förväntningar släcka bränder som aldrig ens rykte. Det handlade inte längre om förståelse. Det var ren och skär poängplockning med vänsternäve som avgjorde om det var soffan eller om vi skulle knulla som djur när natten som kom.

Du gled isär med egenkomponerade sanningar i sandlådeformat. Jag fyllde genast bassänger med martyrens överdrivet långa godståg. Du var alltid den som hade bråttom över spåret och sen kom godståget som aldrig tog slut. Vagn efter vagn gnisslade förbi medan du stampade luft och mark så att dina kläder åkte av.

Sen knullade vi till försoningens serenad och lät kroppsvätskorna mötas tills bubblor av kärlek och åtrå tog vid.

Jag var ebb du var flod som ständigt rusade mot kollision. Vi ruskade om varandras kroppar i sån takt att skulden rann över och fyllde glömskans ägor med förfallna lik.

Men inga kunde knulla som vi. Den njutningen vi gav fick vi alltid dubbelt tillbaka. Men priset kunde aldrig reas ut. Kostnaden var en ständig explosion som fick lagböckerna att kroniskt omskrivas. Men det fanns det där perversa att vi båda blev kåta av att vara förbannade och vi lät ilskan formas till en sexualitet som formligen exploderade.

Ju lägre våra skottsalvor tog, desto större kvalitet på våra kroppsliga aktiviteter.
Sjukligt behagligt och förbannat destruktivt. Ibland kunde det nästan formas sig till ett rollspel där vi leende och skrattande bad varandra att fara åt helvete.

Ormens År dags datum:

Fanns inte ett jävla skit jag ångrade.
Skulle ha gjort samma sak, alla dagar i veckan.

Men en dag ska jag vara otrogen på riktigt,
måste först bli tillsammans med dig.

Vi kanske skulle fundera på att bli ett par,
till och med gifta oss?

Vad säger du?