järngrindar,
svartmålade,
varma i kvällsolen,
bakom ligger den nedlagda industrin,
en gång var den det lilla samhällets hjärta,
källan till livet,
källan till krossade fingrar och brutna ryggar,
förr stod gubbarna på rad fem i sju,
stämplade troget in,
småpratade om travet, helgens hockeymatch, rånet mot banken.
på sommaren blev det olidligt varmt i verkstaden,
de stora portarna stod på vid gavel och det metalliska ljudet från svetsar och liftar spred sig till grannskapet.
inuti luktade det metall, rök och svett.
stämmningen var rå men ofta med hjärta och omtanke.
i det lilla lunchrummet spelades det texas hold em` vid elvakaffet,
ibland firades tipsvinsten eller nyblivna pappan med cigarr.
framtiden var ljus,
utsikterna för kommande år goda,
livet kändes tryggt.
..men nu är det tyst,
spöklikt tyst.
industrifasaden tornar upp sig som ett gigantiskt monster mot himlen,
rostig,
livlös,
som ett tomt skal står den där.
majestätisk i sin ensamhet.
han tänder en cigarett,
sväljer,
känner klumpen i halsen.
tryggheten har förbytts mot ångest,
allt gick så fort,
alldeles för fort
han leder cykeln och går sakta över den ödsliga parkeringen,
hem till ensamheten.