De stumma åskådarna,

det dova skrapet vid talarstolen

ögon som ser, men som ändå tystar deras läppar

och deras passion fastkilad med splintar

längs färdleden

Deras älskog ger sig till tåls

som furorna i en stormande skog

Alla deras förhoppningar bultar inombords,

gör sig påminda när de minst anar det,

för att till slut brådmoget blomma upp när våren grenslat deras innersta rum

Senare går de tillsammans ner mot bryggorna

skymningen  har sällan spelat ett vackrare ljusspel i vattenbrynet

och skymningsdagern ser avledande timmarna an, medveten om

att natten kan bära frukt

Långt därborta flyger havsfåglarna mot nattens anhalter

för den som blundar

       vilar annars

       allt annat

© Birgitta Wäppling, annandag påsk 2013