Sprunget ur livet tar sav sin fukt

sin bana upp och vidare

glittrar så stilla, avskalat ren

under huden på sin beskyddare

Vad är detta liv som rister och stör

som svällande tar fart och spänst

mina ömmande tankar av kyla flådda

mot detta levande varma tänjts

Ta steg i mig, din rot bli min

du knoppande födelses moder

ha vårfloden rusande i min mitt

och dina grenar som väldiga roder

Sänk du afton där jag har vila

ditt hölje av bärande fukt

din sav låt den ila brännande ny

tills dess våren i mig satt frukt

Jag har närt en sälta, en åder i puls

mot det varma, bort från kylans förfall

ett hjärta som burit för längtans skull

Det växande groendes kall

Men jag är blott en människa, jag har

härdade tankar och mönster

men nog kan jag glädjas trots allt

åt blossande liv utanför min fönster.