Verklighetens närvaro lyfter de ömma blickarna
på den stora bruna fjärilen.
Den oansenligt underbara.

I orkanens början vilar vingslagen.
En sommar gammal livnär den sig på nektar.
Den absolut sista.

Tåren blir svår att svälja i solens dolda sken,
som lever till den första frosten.
Den efterlängtat saknade.

Galenskapen duschar fram döden
på det som uppehåller vår andning.
Det dåraktigt oönskade.

I vår sista fria dag med livet.