Fattig som en kyrkråtta va han, medan hon
alltid hade fått allt serverat på silverfat.
När de träffades första gången slog det gnistor
om dem och ända sen dess fick de sej
slängt i ansiktet att lika barn leka bäst.
Men de ville inte höra på det örat.
Istället för att bli nertryckta i skorna
och dansa efter någon annans pipa
bestämde de sej för att slå ihop sina påsar.
Jag kan säga på rak arm att det hängde på
ett hår att det alls blev av, för båda deras
familjer hade inte alls högt till tak.
De försökte lägga grus i maskineriet 
med lyckades falla på eget grepp.
De fick stå där med lång näsa för han
hade redan lagt in sin stöt och friat.
Och eftersom hon hade ett gott öga
till honom och absolut inte ville hamna
på överblivna kartan, hade hon tackat ja.
När familjerna märkte att det inte gick
att mota Olle i grind, vände de på en 5-öring.
Så när bröllopet gick av stapeln blev det något
i hästväg. De slog verkligen på stort.
Istället för att döma hunden efter håren
lärde de sej att inte dra alla över en kam och
att i mörkret är alla katter grå.
De båda turturduvorna tog en rövare,
men eftersom de stod med båda fötterna
på jorden red de ut stormen.
När de rymde fältet efter festen tänkte de
att detta ville de ro iland, men att det va bäst
att inte skönmåla något utan veta att när de
blivit varma i kläderna skulle de hålla ihop
tills det växte mossa på dem, för det
sägs ju att gammal kärlek rostar aldrig.