Han var ett barn som såg tystnaden. Barn, särskilt vissa barn är skarpögda när det kommer till den. Tystnaden som en stor transparant vägg som tung hasar sig mellan liv och människor- och bara står där.

Hård, grå och ogenomtränglig. Fulare och farligare än Morran.

När man försöker maka på den, eller göra något litet hål i den; Gud förbjude! Blir alla vuxna alldeles mörka i ansiktet och ögonen vänds ut och in till förtvivlade hål.

Tystnaden är ett monster, som äter tillit och glädje. Död åt tystnaden, men mig ska den aldrig få ta, mig ska den aldrig få hålla fast till mina ögon brister och jag kvävs  nästan död- Så tänkte han.

Nu står han fullkomligt överrumplad av tiden och bitterheten, sedan länge har han försökt förstå hur han själv gick i fällan, snärjd av det ordlöst värkande hukar han sig under gråten; Pojken som förbannade tystnaden.

Den tog honom i bakhåll.