Inatt, i vargtimmen.
Bara du och jag, en gång för alla
Låt oss göra upp, mano a mano
För inte är du väl rädd för en kvinnofödd?
Jag synar dina falska ärr av tidlös fåfänga
spottar på din vidriga andedräkt av uråldrig avund
föraktar ditt enda eländiga oljud,
det som sedan urminnes tider
saknar sanningens vackra och omisskännliga läte
Beskåda min mänskliga näve, du osalige!
Den som i min handleds pulserande ådror bär livets dånande sigill!
Densamma som du i din eviga falskhet gråtit floder av skräck inför
den du, ja även du fallne, bugar fegt och skälvande inför
den vars vredfulla hav täcker din livlösa avgrund
till den grad, att endast ryktet av ditt ofrånkomliga fall består, om ens det
Alldeles för länge har du fått härja fritt bland levande
ostört fått rinna längs det mänskliga silkeslena sinnets svagaste tråd
ständigt redo att låta rädslan bestå i skördar av brukad hat
vattnad genom ditt blodiga dagg av lidande, täckt av missförståndets dimma
vilseledda osynliga droppar av förgiftande girighet
alltid med avundens beska dödslovande smak
Så mödosamt har du fyllt dessa kornbod av ogripbart vansinne
det vars sura bröd fått svaga att enväldigt härska
i maktfullkomlighetens orättvisa rike
ja, i mammons osäkra förläning i förfall
given av svekets fåfänge och ensamme furste
den högmodige utan arv och utan barm
Jag är i sanning min broder och syster
samtliga födda av kvinnor
kännande mödrar med livet i sin hand
Vi är tusenfalt, tusenfalt och åter tusenfalt
vi växer okuvligt likt ökenblommor längs oändliga vidder
en prärie av hopp och själ
Beskåda vårt gudasända ursinne, du styggelse!
Inatt blir du en gång för alla fördärvad, förintad, av kvinnofödd
blott en like bland de mina
men en ljusets furste bland skuggors miserabla här
När vargen ylat inatt, just denna natt
kommer du och din gråtande härd att förgås
att i ett mänskligt slag smärtsamt förintas i tiden
ditt fördärvande mörker i livets ljus spricka
allt i den saliga vetskapen om att jorden vi ärvde
tillhör de tusen och åter tusen av kött och blod
de som vågat det du i din uråldrighet aldrig vågat
aldrig kunnat eller förmått
alltid missunnat;
att leva.
Beskåda min släktes näve, du fallne!
Ty, när själens mörka natt är över
då har vargen ylat en sista gång
och du och dina skuggor
för evigt
förgått.