De stänger sig, vilddjuren

kastar sina gula ögon i ett annat ljus, sakta framkrypande

ett eldssken utan låga, avstannande, flämtande bara så litet som möjligt

för enstaka hjärtslag.

frammana, man kan se det så. ett beredande av väg, slyrensning och dikande med söta små välvda broar.

krusande vattendrag, hängpilar med rodnande rosenbuketter i fröknars behandskade händer

inga handskar sitter kvar på mina händer, de narigt kalla tafatta.

mina steg är inte nätta och solen har för länge sedan krävt sin tribut i mitt gråa slitna hår.

för hjärtslagens skull grävs det broar även där jag går över stingsliga rosentörnen och gula små stickande ögon dregglar bakom min rygg men det gör alls ingenting

för jag har en eldslåga och den är min.